I februari 1957 reste min man och jag och våra flickor Annika 4 ½ år och Viveka 10 månader på det danska lastfartyget M/S Bygholm. Efter att ha varit i São Paulo i 7 år skulle vi lämna landet för gott. Min man hade varit produktionschef för Electrolux fabrik. I Sao Paolo fanns det många svenska fabriker till exempel LM Ericsson, Monark och Sandvikens Stål. Då hade São Paulo ca 4 miljoner invånare. Nu är det över 19 miljoner!

Vi steg ombord i Santos. Jag och Annika, då 1 år hade varit hemma i Stockholm i 2 månader 1953-54. Då åkte vi med Jonsson-båtarna. M/S Bygholm tog bara en äldre dam och oss fyra och vår fina schäferhund Anso med som passagerare.

Ett par dagar innan hade en väninna sagt till mig; Kom ihåg att ordet ”fattas” heter mangler på danska! Det första kapten Hansen sa till mig när vi kom ombord var ”Det mangler oss en jungfru till hytterna”. Så då förstod jag att de inte hade någon kvinnlig hyttstäderska. Vår hund Anso fick sällskap med den lilla skeppshunden Hannibal. Så hade två killar ur besättningen smugglat ombord två små apor! Och två små pattegrisar (spädgrisar) fanns i en kätte.

Nu gick båten söderut till Paranaguá och sedan norrrut via Rio till Bahia, nuvarande Salvador. Båten skulle lasta på styckegods i olika hamnar. I Bahia låg vi i 3 dygn. En dag fick min man, barn och jag följa med ett trevligt brasilianskt par på sightseeing-tur. Vi fick se bland annat Bahias mest berömda kyrka, Sao Francisco, där altaret och all inredning är av rent guld! Bahia hade då 365 kyrkor! Sedan satte vi oss på en uteservering och åt färsk koksnöt och drack kokosmjölken, gott!

M/S Bygholm fortsatte till Recife och sedan Fortaleza. Där hade det inte regnat på 7 år sa befolkningen. På båten lastades stora balar med bomull. Vi gick längs stranden och beundrade de vackra jangadas, enkla segelbåtar av balsaträ. Efter två veckor lämnade vi kuststäderna och for österut på Atlanten.

När vi passerade Ekvatorn hade vi det extra festligt! Lilla Viveka som passerade Ekvatorn för första gången fick ett fint certifikat. Till och med Anso, hunden, fick ett! Så vid Linje-middagen serverades helstekt ”pattegris”. Det började samtidigt gunga så jag blev lite illamående i synnerhet när den helstekta pattegrisen med katrinplommon i stället för ögon sattes bredvid mig på bordet! Besättningen fick festa på den andra grisen! Efter det gungade det hela tiden. Jag hade det jobbigt! Men alla på båten var så trevliga! På kvällarna träffades vi, styrmännen och maskinisterna i överstyrmannens hytt drack en grogg och pratade.

Nu nalkades vi Afrika. Först lade vi till vid Cap Verde öarna en dag då båten bunkrade. Där talar man portugisiska liksom i Brasilien. Min man tolkade år några män som stod på kajen. De tiggde några stockar som låg på däck. På Cap Verde växer inte någon skog.

Efter det gick vi in till Casablanca och låg där i några dagar. Det var en vacker stad med många vackra byggnader till exempel Sultanens palats. Man såg verkligen att det var en annan världsdel man kommit till! Ett annorlunda folk. Jag hade aldrig förr till exempel sett kvinnor med slöja. Nu lastades balar med korkek. Det stuvades uppe på däcket.

Båten gick norrut och vi kom till Europa Vi gick genom Engelska Kanalen och kom framtill Kiel-kanalen som ligger i Tyskland. Att gå genom Kiel-kanalen var en upplevelse! Fartyget gick med halvfart. Det var en solig marsdag. Vi satt uppe på kaptensdäcket och såg ut på åkrarna där en bonde plöjde. Jag såg tussilago blomma i dikesrenarna. Jag blev lite rörd när jag såg de små blommorna! Jag tänkte på alla praktfulla blommor, orkidéer mm, jag sett i Brasilien. Men inget går upp mot nordens första vårblomma! I Kiel fick vi dricka färsk mjölk, härligt!

Så fortsatte båten till Gdynia, sista hamnen innan Köpenhamn. Där var det sorgligt. Staden låg ju bakom järnridån. Hamnen var full av rostiga båtskelett. Vi fick inte gå iland! Bara timmerman med Hannibal i koppel gick fram och tillbaka på kajen. Vi var övervakade av en östtysk soldat. Vi bad honom om lov att få ge några apelsiner till en kvinna som satt i en lyftkran och skötte avlastningen av gods. Ja, han nickade.

Båten gick nu norrut till Köpenhamn. Vi hörde Gärdebylåten med dragspel i radion. Då blev jag rörd igen! I Köpenhamn kom tullarna ombord och tog hand om aporna. Och vår kära hund Anso blev skickad till karantänen i Malmö. Där satt han i en månad innan han kom hem till Stockholm. Där satt han i karantän i 2 ½ månad till. När min man och jag och barnen skulle gå ombord på färjan till Malmö kom en full svensk man raglande och föll på mig. ”Jaha, nu är vi snart i Sverige” sa vi.

SLUT

Sonja Johansson
Januari 2009