Minns ni Sonja Johansson som växte upp på Beckomberga gård? Hon fick ett äventyrligt liv som vuxen - relativt nygift reste bon med sin man till Brasilien för att vara med och bygga upp en Elektroluxfabrik. Sju år senare återvände de till Sverige, då i sällskap med sina två barn. Här är hennes berättelse som domineras av hemresan med strandhugg i flera världsdelar.

År 1948 gifte jag mig och flyttade hemifrån. I januari 1950 reste min man och jag till São Paulo i Brasilien. Min man skulle vara med och starta en Elektroluxfabrik som skulle tillverka golvbonare. Då, 1950, var golvbonare en viktig hushållsmaskin. Dammsugare var inte så vanligt.

Vi reste med en av Johnsonlinjens båtar, en lastbåt som tog upp till 12 passagerare, från Göteborg till Santos som är São Paulos hamnstad. Resan tog tre veckor. Första kvällen tog min man och jag spårvagnen upp till Kristusstatyn Concovado i Rio. Spårvagnen klättrade uppför berget mellan träden i vars grenklykor gröna växter med stora blad växte (antagligen Bromelia) och på marken mellan träden växte Flitiga Lisa! När vi åkte ner igen hade mörkret fallit och vi såg eldflugor flyga mellan träden.

Först bodde vi två år i en lägenhet i närheten av fabriken. Därefter flyttade vi till en trevligare del av São Paulo och hyrde ena halvan av ett parhus med fram- och bakgård där jag planterade bananer. Framför huset växte en hibiskushäck där jag ofta såg en svart kolibri. I andra delen av huset bodde vår värdinna, dona Clarice, som hjälpte mig mycket.

Jag minns VM i fotboll 1950 som spelades bl a i São Paulo. Då var min man och jag och hela den svenska kolonin på Pacaembu fotbollsstadion och såg svenska laget vinna över Italien med 3-2. Det var mot alla odds. O, vad vi skrek och hurrade! Och vad man var stolt att vara svensk "Den vajande majskolven" Nacka var väldigt populär. Han fick ju sitt genombrott under VM. Men italienarna var chockade över att de förlorade. De lade sig ner på planen och grät. Då, under 50-talet, var det mycket italienare i Sao Paulo, så stadion var full av "italianos". Vi vågade inte visa vår lilla svenska flagga när vi kom ut på gatan efteråt. Det var den enda fotbollsmatch jag varit på. Men vilken match!

Min man skaffade en motorcykel, en Triumph. Med den gjorde vi utflykter till andra städer, ofta till Santos, för att bada tillsammans med andra svenskar. Nu fick jag träffa andra svenska fruar som inte bodde så långt ifrån oss.
Till större helger kom sjömansprästen från Rio till oss. Då höll vi till i vårt trevliga skandinaviska klubbhus. På midsommardagen hade vi "Festa de Joan" På en plats utanför stan reste vi en midsommarstång som vi klädde med löv och blommor. I toppen satte vi en julstjärna! Efter dansen runt stången fick alla härlig, nygrillad oxfilé. Träden i gläntan var ett slags eukalyptus, ett snabbväxande träd med stark doft som används i träindustrin.

När vi beslöt oss för att flytta hem till Sverige igen sålde vi våra svenska möbler. Det var inte svårt eftersom svenska möbler var eftertraktade. Det var både roligt och vemodigt att lämna Brasilien.

I februari 1957 steg jag, min man och våra flickor Annika (4 ½ år) och Viveka (10 mån.) ombord på det danska lastfartyget M/S Bygholm. Efter att ha bott i Sk Paulo i sju år skulle vi nu lämna landet för gott. Min man var nu produktionschef för Eiektroluxfabriken. I São Paulo fanns många svenska fabriker, t ex LM Ericsson, Monark och Sandvikens Stål. Då hade staden 4 miljoner invånare nu är de över 19 miljoner!

Vi steg ombord i Santos. M/S Bygholm tog bara med en äldre dam samt oss fyra och vår fina schäferhund Anso som passagerare. Ett par dagar innan avian hade en väninna sagt till mig: Kom ihåg att ordet "fattas" heter "manglar" på danska! Det första kapten Hansen sa till mig när vi kom ombord var "Det manglar oss en jomfru til hytterne". Då förstod jag genast att de inte hade någon hyttstäderska.

Vår hund Anso fick sällskap av den lilla skeppshunden Hannibal. Några pojkar i besättningen hade smugglat ombord två små apor och därutöver fanns två pattegrisar (spädgrisar) i en kätte.

Nu gick båten söderut till Paranaguá och sedan norrut via Rio till Bahia, nuvarande São Salvador. Båten skulle lasta på styckegods i olika hamnar. I Baltia låg vi tre dygn. En av dagarna fick vår familj följa med ett trevligt brasilianskt par på en sightseeingtur. Bland annat fick vi se Bahias mest berömda kyrka, Sao Francisco, där altaret och inredningen är av rent guld! Vid den tiden hade Bahia 365 kyrkor. Sedan satt vi på en uteservering och åt färsk kokosnöt och drack kokosmjölken. Det var gott!

M/S Bygholm fortsatte till Recife och sedan Fortaleza. Enligt befolkningen hade det inte regnat där på sju år! Stora balar med bomull lastades på båten. Vi gick längs stranden och beundrade deras vackra jangadas - enkla segelbåtar av balsaträ.

Efter två veckor lämnade vi kuststäderna och for österut på Atlanten. När vi passerade ekvatorn hade vi det extra festligt. Lilla Viveka, som passerade ekvatorn för första gången, fick ett fint certifikat. Till och med vår hund Anso fick ett! Till middagen serverades helstekt "pattegris". Det började samtidigt gunga, så jag blev lite illamående, i synnerhet när den helstekta grisen med katrinplommon istället för ögon sattes framför mig på bordet. Besättningen fick festa på den andra pattegrisen. Efter detta gungade det hela tiden. Jag hade det jobbigt! Men alla på båten var så trevliga. På kvällarna träffades vi, styrmännen och maskinisterna i överstyrmannens hytt, tog en drink och pratade.

Nu nalkades vi Afrika. Först lade vi till vid Cap Verde-öarna en dag då båten bunkrade. Där talar man portugisiska precis som i Brasilien. Min man tolkade åt några män på kajen. De bad att få några stockar som låg på däck. På Cap Verde växer nämligen inte någon skog.

Efter det gick vi in till Casablanca och låg där några dagar. Det var en vacker stad med många ståtliga byggnader, t ex Sultanens palats. Man såg verkligen att man kommit till en annan världsdel och ett annorlunda folk. Jag hade t ex aldrig sett kvinnor med slöja. Nu lastades balar med korkek som stuvades uppe på däck.

Båten gick norrut och vi kom till Europa. Vi gick igenom Engelska kanalen och kom fram till Kielkanalen i Tyskland. Att gå genom Kielkanalen var en upplevelse! Fartyget gick med halvfart och det var en solig marsdag. Vi satt uppe på kaptensdäcket och såg ut över åkrarna där en bonde gick och plöjde. Jag såg tussilago blomma i dikesrenarna och blev litet rörd när jag såg de småblommorna. Jag tänkte på alla praktfulla blommor, orkidéer mm- som jag sett i Brasilien. Men inget går upp mot nordens första vårblomma! I Kiel fick vi dricka färsk mjölk, det var härligt!

Så fortsatte båten till Gdynia, sista hamnen innan Köpenhamn: Det var en sorglig syn. Staden låg ju bakom järnridån. Hamnen var full av rostiga båtskelett och vi fick inte gå i land. Bara timmerman med Hannibal i koppel gick fram och tillbaka på kajen. Vi var hela tiden övervakade av en östtysk soldat. Vi bad honom om lov att få ge några apelsiner till en kvinna som satt i en lyftkran och skötte avlastningen av gods. Ja, han nickade, det fick vi.

Båten gick nu norrut till Köpenhamn. Vi hörde Gärdebylåten med dragspel på radio - då blev jag rörd igen! I Köpenhamn kom tullarna ombord och tog hand om de två aporna, och vår kära Anso blev skickad till karantän i Malmö. Där satt han i en månad innan han kom till Stockholm där han fick sitta en och en halv månad till. När min man och jag och barnen skulle gå ombord på färjan till Malmö kom en full svensk raglande och föll på mig. - Jaha, nu är vi Sverige, sa jag.

Sonja Johansson