I förra numret av Spångabladet berättade Gun-Lis Gewert om sin uppväxt i Flysta under 1920- och 1930-talel. Den artikeln blev mycket uppskattad och därför fortsätter vi här med en skildring av Beckomberga gård innan och under omvandlingen till mentalsjukhus. Sonja Johansson från Hässelby berättar.
Sommaren 1931 kom mina föräldrar, min bror och jag till Beckomberga sjukhus. Jag kommer så väl ihåg flyttdagen. Mamma åkte med flyttlasset, pappa körde motor-cykeln (en Indian) och min bror, 9 år och jag, satt i sidovagnen. Vi körde över gamla Tranebergsbron.

Pappa, som var maskinchef, var med och byggde panncentralen på Beckomberga. Jag kom ihåg när den höga skorstenen byggdes. Först bodde vi i en röd statarlänga med vita knutar som gjorts om till lägenheter för anställda. Numera är byggnaden gul – nuvarande adress är Grafitgränd 3. Vi hade vedspis i köket och kallvatten. I några av rummen fanns kaminer. Utedasset stod uppe vid skogsbrynet . Det var stort med fyra hål och ett litet för småbarn. Jag vågade inte gå dit när det var mörkt utan min bror måste följa med mig.

På vägen utanför huset gick trafiken – Spångavägen var inte färdigbyggd då. På andra sidan vägen, vid kullen, står en ek fortfarande kvar. Jag minns att det fanns lappar på stammen, fastsatta med häftstift. Kanske var det en busshållplats där. Nu heter vägen Agatvägen. Längs den vägen står också en gammal milstolpe med nästan utplånad skrift.
Ibland kom luffare som tiggde mat. Mamma brukade ge dem smörgåsar. Det fanns fortfarande kor kvar på gården. De betade på gärdet mot Flysta. Stall och ladugårds-byggnader i tegel står fortfarande kvar, ombyggda till verkstäder och annat.
Efter ca två år flyttade vi till rättarbostaden som använts till arkitektkontor under byggnadstiden. Senare blev den fritidslokal. Nu kallas den för Gula villan och är K-märkt.

De första fyra åren gick jag i Ängby folkskola, därav ett år i Bromma kyrkskola. Jag minns att när jag gick på den nya Spångavägen fanns inte ett enda hus längs vägen. Beckomberga liksom Råcksta gård och Lilla Ängby samt Blackebergs gård ägdes förr av Knut Ljunglöf, allmänt kallad ”Snuskungen” (1833-1920). Han bodde på Blackeberg, där mangårdsbyggnaden fortfarande kallades ”Slottet”.

Minnen från Beckomberga, del 2

I septembernumret av Spångabladet berättade Sonja Johansson om sin upp-växt på Beckomberga innan det blev mentalsjukhus. På grund av bristande utrymme fick vi då inte plats med hela texten. Här kommer fortsättningen.  1931 kom vi alltså till Beckomberga som då var en gård.
Pappa Axel Torstensson, som var maskinchef, var med och installerade pannorna i maskinbyggnaden. Beckomberga sjukhus invigdes 1932. Vi bodde då i den s k statarlängan, ett rött hus med vita knutar.

Efter ca två år flyttade vi till rättarbostaden. Nu fick vi badrum med WC och gasspis i köket. Bredvid huset låg och ligger en stor jordkällare. Dit fick jag springa ut och hämta potatis eller morötter (som låg i torr sand) eller några ägg som låg i vattenglas (detta var under kriget). Och dagarna före jul fick jag, när jag blev äldre, hjälpa till med att byta vatten på lutfisken. Källaren var full med konservburkar på höstarna.

Mamma odlade alla sorters grönsaker, i synnerhet bönor och sockerärter som hon konserverade. I hennes land växte t o m sparris!

Vi handlade i Flysta Konsum. Varje morgon kom en springpojke med mjölk i tunga mjölkflaskor. Ibland ringde mamma efter varor. Min bror och jag cyklade till Råcksta gård och köpte ägg av fru Nilsson. Hon lade in varje ägg i tidningspapper. Huset där hon bodde med sin familj låg där Råcksta tunnelbanestation nu är. Hönshuset låg i gläntan på andra sidan Jämtlandsgatan.

Min bror och jag och våra kamrater hade roligt på Beckomberga. Vi klättrade i byggnadsställningarna och sprang i kulvertarna och gömde oss i blindkällaren. På vintrarna åkte vi skidor. Någon gång åkte vi över isen till Brostugan på Kärsön. Då var man trött när man kom hem! Och så åkte vi skridskor på Kyrksjön. Pojkarna spelade bandy och vi flickor åkte skridskor bredvid. Vi var beroende av att någon snäll människa plogade bort snön åt oss.

På sommaren när jag var 8-9 år gick jag i simskola vid Kyrksjön. Där fanns herr- och dambadhus. Det kostade 10 öre per gång. Vi cyklade mycket på sommaren, t ex till Ekolsund, Lidingö och t o m till Torö. Det var under kriget, så det var knappt någon biltrafik.

Jag kommer ihåg de kalla krigsvintrarna. En kväll åkte min bror och jag och kamraterna in till sta'n och såg filmen "Snapphanar" på Rigoletto. Vi tog buss 62 från Södra ingången (slutet av Beckombergavägen). Den gick till Norra Bantorget. När vi sedan åkte hem var det -30 grader!

En kväll i veckan fick all personal på Beckomberga med familjer se film i församlingshuset. Patienterna fick se filmen på dagtid. Vi fick se alla bra filmer! Det var två långa pauser då filmrullarna byttes. I samma sal var det fester ibland, Lucia t ex.

Varje sommar åkte vi till farmor i Örkelljunga i Skåne. Så länge vi var barn satt min bror och jag i sidovagnen till pappas motorcykel. Resan tog 2 dagar. Ofta låg vi över hos fru Fredriksson i Gränna. När vi åkte på de dåliga grusvägarna i Småland skakade motorcykeln så mycket att när vi tog fram den lilla flaskan med grädde så hade det hunnit bli smörklimpar i. Mamma och pappa hade långa skinnrockar och vi alla hade skinnhuvor och motorglasögon. När pappa körde över 50 km/tim skrek mamma: "Axel, kör inte så fort! Jag går av!" Men han låtsades inte höra.

En sommar körde vi till Järvsö. Efter att ha ätit på Margaretaskolan i Gävle åkte vi vidare. Regnet öste ner så vi fick rasta i en liten banvaktsstuga långt inne i skogen. Där fick vi sitta och vänta tills det klarnade upp. I stugan bodde en fru med flera barn, När vi gick lämnade mamma henne en stor påse med färska franska som vi köpt i Gävle. 0, så glad hon blev - att få äta köpebröd!

På våren 1939 köpte pappa en Opel Olympia. Motorcykeln tog försäljaren för 50 kr. O, vad det var roligt att få åka bil! Men när kriget bröt ut på hösten blev det körförbud för alla motorfordon, så bilen sattes in i en bod där den fick stå i fem år.

För att återgå till sjukhuset — vi barn hade lärt oss att respektera patienterna, vi skrattade aldrig eller gjorde narr av dem.
Jag vill sluta med en minnesbild. Bakom vårt hus låg en enebacke. Där var så vackert om våren med alla blommande backsippor. Nu är allt borta.

Sonja Johansson